Al-Aswany gör det inte lätt för läsaren eftersom personerna som figurerar i boken är många. Gemensamt för dem är att de delar ambivalensen och kärleken till sitt fosterland och de motstridiga känslorna gentemot det land de emigrerat till. Amerikanerna som figurerar i boken fungerar som motpoler som man kan testa betraktelserna av det egyptiska samhället mot.

Mycket fokus ligger på om man har rätt att överge sitt land eller sin religion, eller om det är ens skyldighet. Om man skall försöka få sin röst hörd eller tiga. Och vilka följder beslut man gör på samhällelig nivå har på det personliga planet. Och hur liten betydelse den enskilda människan har då de stora herrarna bestämmer.

Den egyptiska säkerhetstjänsten presenteras i hela sin fulhet, men den bild som målas upp av den amerikanska säkerhetstjänsten är inte mycket bättre. Al-Aswany vill tydligt strecka under paradoxerna som finns i alla samhällen.

Att boken heter Chicago passar bra. Bilden han ger av staden är mycket levande och han beskriver dessutom också stadens historia. Att en betydande del av personerna i boken är forskare ger en inblick i det akademiska Amerika. Vyvidgande det också.

Vinteräpplen handlar om österbottniska kvinnor i tre generationer. Det de har gemensamt, förutom att det är släkt, är att de alla går rätt så svåra öden till mötes. Mamma Susanna har sex barn med en gubbpitt som sticker. Yngsta dottern Mari får bli hennes hjälpreda på torpet då

Maris lärare anser att hon inte har förstånd nog att klara av skolan. Mari blir våldtagen hemma och föder lilla Tova ensam på ett övergivet torp. För Tova går det ganska bra tills hon som 16-åring möter psykopaten Timo och hamnar i hans våld. Inte speciellt uppmuntrande livshistorier med andra ord.

Men trots att det är en bok späckad med hemskheter och kvinnor som har svårt att bryta sig loss ur de mönster de vuxit in i tycker jag att jag har läst en väldigt levande skildring med mycket hopp och välvilja. Boken berör mig på ett positivt sätt, vilket är lite konstigt när den ändå handlar om så tragiska mönster.

Att Josefine Sundström är svensk märks både på språket och i betoningen av vissa händelser. Tvångssteriliseringar och lärare som nedvärderar sina elever känner jag igen från svensk litteratur och svenska filmer. Det påverkar ändå inte bokens trovärdighet och de påfallande mängderna alkohol som männen i boken konsumerar förefaller knappast som något okänt för en finne.

Marcus Birros Att leva och dö som Joe Strummer har varit så omskriven att jag var tvungen att kolla upp den. Och vad glad jag är över att jag gjorde det!

I stort sätt handlar boken om att sitta i trettioårsklistret och undra hur saker och ting blev som de blev och vart ungdomen plötsligt försvann.

Den som förundrar sig över detta är Marcus som närmar sig 40 och skall begrava sin vän, han som dog som Joe Strummer i The Clash. Han återvänder till Göteborg där han levt som tjugoåring och där hans gamla spelpolare har stannat och gjort sina liv.

I Göteborg håller Birro läsaren ständigt på kartan, vilket ger läsandet ännu en dimension. Platserna är de samma som tidigare, men Birros känsla för dem har förändrats. Det samma gäller vännerna.

”Det är svårt att se vänner man haft omkring sig länge som vuxna. Man blir gråare och lite tröttare men det spelar ingen roll. Man är alltid tjugo. Man häpnar, drabbas av svindel nästan, när man inser att man är närmare fyrtio än trettio. Man fylls av förundran, av skräck och hjälplöshet, av lika delar varsam ömhet och bottenlös avsky. Man staplar förundran och förvirring.”

Jag gillar Birros språk väldigt mycket. Det liknar låttexter, som i det föregående citatet och det här korta då han beskriver kompisen Johan:

”Han är fast i en gammal tidtabell. Han spanar efter tåg som aldrig kommer”

Språket och handlingen för hela tiden en dialog. Handlingen står på intet sätt stilla, men det är grubblerierna över åren som går och hur vi förändras som är ständigt återkommande.

”… Jag ville skapa mina egna spelregler och när jag var sjutton, arton var alla som jag… Men tiden slipar den argaste rebell till en beskedlig, lätt folkhemsflottig smörblomma. Den argaste rättar sig i ledet. Den viktigaste barrikadkämpen slumrar framför teven om kvällarna, blir äldre, skaffar barn, röstar blått, skattefuskar och drömmer om småflickor när han älskar med sin skrynkliga hustru.

Jag vill inte bli sådan.”

Ålderskriser handlar väl mest om just rädslan för att bli tråkig eller rädslan för att andra skall bli tråkiga. Birro utrycker det såhär ”Att leva handlar mycket om att hålla sig undan, stå fri.”  Kanske vet man det redan som 20-åring att friheten är rätt så illusorisk. Eller så brukar man inse senast vid 30 att inget är svartvitt.

Att man växer ifrån sina vänner däremot har egentligen inget att göra med vilken ålder man befinner sig. Också här måste jag låna Birros vackra formulering:

”Tiden sliter isär folk”

I skuggan av min bror kan tolkas som ett sätt att försöka förstå tyskarnas masspsykos lite före, under och efter andra världskriget. Uwe Timm föddes 1940, för sent för att med egna ögon kunna följa med tiden med nazisterna vid makten. Istället gör han den resan genom sin bror, i skuggan av sin bror.

Uwe Timms bror anmäler sig 1943 som frivillig till Waffen SS och dör ungefär ett halvt år senare i Ukraina. Efter sig lämnar han brev till sina föräldrar från fronten samt en dagbok med korta anteckningar om hur hans tjänstgöring framskrider. Med hjälp av bland annat dessa dokument försöker Timm förstå hur han själv kanske skulle ha agerat om han fötts 15 år tidigare.

Timm försöker inte rättfärdiga eller dementera händelserna under nazisttiden eller andra världskriget. Istället uppfattar jag att hans strävan är att se på nazismen objektivt, i samklang med tidsandan. Timm gav redan i sin föregående bok Upptäckten av currywursten en förklaring till att nazisterna kunde agera utan att nationen regerade: folket funderade inte. De tänkte inte efter. Det som är nytt i denhär boken är att Timm upprepade gånger betonar soldaternas ansvar för händelserna under andra världskriget. Enligt hans källor påstod de flesta soldater efter kriget att de var oskyldiga eftersom de endast handlade efter order. De facto var soldaterna inte tvungna att döda civila, utan kunde avstå från detta utan rättsliga följder.

Något som mera sällan lyfts fram är tyskarnas elände under och efter kriget. Det är gripande att läsa Timms beskrivning av hur Hamburg till följd av amerikanernas bomber brinner. Hans familj mister allt de äger. Efter kriget är livet mycket fattigt för de flesta. Många tyskar försöker rättfärdiga händelserna under kriget och funderar vilken skuld de allierade hade. Om de visste om utrotningen av judarna, varför stoppade de inte den?

Boken fokuserar förutom på brodern även på fadern och hans ständiga kamp att tillhöra en viss klass. Kanske är det ett försök att få läsaren att dra en parallell till nationens begränsade motstånd under nazisttiden, att människan av naturen har ett behov av att passa in, inte sticka ut.

Det finns något i Nina Wähäs sätt att skriva och berätta som tilltalar mig, men som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske är det en viss nihilistisk underton som hela tiden gör sig till känna och ett språk som hela tiden är grubblande och därav väldigt levande.

Titta inte bakåt är egentligen två berättelser som vävs ihop mot slutet. Jag störs av hackigheten, att slungas från en verklighet till en annan, från en person till en annan. Till en början hoppar jag därför och följer med endast Aleksands Petrov, som tar sig från Bulgarien till Italien under 1960-talet. Då Aleksandr har nått Italien (där hans berättelse på intet sätt ännu tar slut) tar jag mig också an Sandra i tjugoårsåldern som bor i förort i Stockholm och har börjat dansa naken på nattklubb. Sandra söker egentligen efter lyckan, men gör allt för att övertyga sig själv om att hon är känslomässigt död och att hon inte bryr sig. Något händer dock då hon träffar den betydligt äldre Aleksej på jobbet.  

Alexandrs historia fortsätter i Rom där han tar del av den vilda studentrevolten. Hans dröm om att bli orädd förstärks medan drömmen om att nå Amerika suddas ut. Amerika når han dock mot slutet. Sandra i sin tur når ett någorlunda stabilt tillstånd av tillfredställelse, ett nu där hon kan känna.

Om boken börjar intressant så är slutet lite tråkigt. Men slutet förstärker kanske det som jag uppfattar att boken ironiserar över: att vi människor har ett behov av att ge betydelse åt allting runt omkring oss.

Det påstår Karin Lilja i sin bok Växla ner. Downshifting är i dagsläge en trend som de flesta känner till, men med hjälp av Liljas bok får man praktiska tips om hur man kan gå till väga för att lyckas med ett lugnare och långsammare liv.

Jag måste medge att jag är imponerad av Liljas förmåga att få till stånd en så mångsidig bok samtidigt som jag ständigt irriterar mig över hennes antagande att hennes nerväxlade livsstil är den enda rätta bland livsstilar.

På något sätt blir jag ändå glad av boken. Kanske för att den bekräftar att det är helt på sin plats att leva med mera tid och mindre saker. Ibland har man sina stunder av tvivel då ”ha-saker-hetsen” tar över i diskussionen med vänner och bekanta. Av Liljas praktiska tips har jag dock mindre nytta.

Det som förundrar mig är att boken är utgiven i ett så tråkigt format. Lockar den potentiella läsare i tillräcklig grad?

Pernilla Glasers roman var en som jag fastnade i. Nu någon vecka efteråt har jag svårt att komma ihåg vad det egentligen berodde på. Kanske var det en igenkänningsfaktorn som gav sig till känna? Boken bygger till en stor del på dialog och kanske gjorde det att det var speciellt lätt att komma in i karaktärerna och handlingen?

40 minus handlar om ett arkitektpar i trettioårsåldern. Vill boken säga nåt så är det att det varken är lätt att vara DINK (Double Income No Kids), ofrivilligt barnlös eller arkitekt på 2000-talet. Huvudpersonen Emma vet inte riktigt var hon står i förhållandet till sin man eller var hon står som självständig person. Hon har inte heller lyckats få det grepp om arbetslivet som hon föreställt och önskat sig. Det är det rent karriärmässiga jag känner igen hos mina egna 30+ kompisar, vare sig de har barn eller inte. Det är rätt få som verkar vara tillfreds med sina arbetsplatser.

40 minus kunde säkert klassificeras som en underhållningsroman. Men jag tycker också att det är en samtidsroman. Att vara lite ”lost” ligger i tiden, oavsett om man är 20 eller 30.